Lövhacka

Användes i stället för yxa, då man i äldre tider bärgade löv från träden att användas mest för fåren under vintern. Höskörden var nämligen liten, eftersom den odlade arealen på den tiden var ringa och därför behövde foderförrådet utökas. Lövfodret var mycket närande om ej likvärdigt med hö.

Lövskörden gick så till att man fällde några hela träd, vanligen aspar, som ansågs ha det mest näringsrika lövet. När trädet låg på marken började man med lövknivens hjälp hugga loss grenar av en till en och en halv meters längd, som sedan bands ihop till kärvar. Även banden gjordes av klara klena granklykor, som träddes i varandra med de tunnaste grenarna utåt. Dessa vreds sedan tillsamman i en knut, som sedan stoppades under själva bandet för att göra kärven hållbar.

Kärvarna fördes så till en loge eller lada där de under tak och i korsdrag fick stå till lövet var torrt. Sedan plockades kärvarna upp på ett ränne, varifrån man sedan under vinterns lopp dagligen tog två eller tre kärvar som lades i foderkrubban, där fåren på en kort stund plockade bort vartenda löv i kärven. Lövfodret var näringsrikt och blev ett gott tillskott till det vanliga fodret. I och med det mera intensiva jordbruket ökades också höskördarna, varför lövskörden undan för undan blev överflödig.

Under första världskriget 1914–1918 med flera dåliga skördeår, skördades inte bara löv utan även ljung från utmarkerna och vass från sjöar och åar som nödfoder åt djuren. Massor av cellulosa-foder som inköptes säckvis, kom också till användning och räddade flera besättningar från nödslakt.

Tillbaka