Strasbourg deltog under 1400- och 1500-talen i Rhendalens utveckling. Livliga diskussioner pågick om humanistiska, intellektuella och religiösa frågor. Ryktet spreds snart att det var en stad för fritt tänkande och reformationen fick fäste. Detta tog sitt uttryck även i arkitekturen. Intill katedralen ligger än i dag Maison Kammerzel som började byggas år 1467. Fasaden bär dygdens och stjärntecknens spår.

En av stadens första protestantiska präster var reformatorn Jean Calvin, som blev den reformärta kyrkans grundare. Han införde en sträng kyrkoordning och strävade efter att göra kyrkan fristående från staten.

Men den ekonomiska tillväxten och blomstrande utvecklingen fick ett abrupt slut med det trettioåriga kriget, som satte sina spår långt in i vår tid. Efter kriget införlivades större delen av Alsace i Frankrike. Nu inleddes ytterligare en period med stor arkitektur. Befästningsexperten Vauban kallades in för att se över stadens försvar. Barrage Vauban och det femuddiga citadellet uppfördes. Adeln lät bygga stora palats som Hôtel de ville (stadshuset), Prefekturen och Palais Rohan (Rohanpalatset). Strasbourg blev också litteraturens och musikens stad.

Men så belägrades och anfölls Strasbourg av tyskarna 1870 och året därpå tvingades Frankrike avsäga sig Alsace och norra Lorraine till det tyska kejsardömet. Kriget lämnade djupa sår och staden byggdes upp i germansk stil. Men det franska kynnet bestod och området blev en fransk nationell fråga. Efter första världskriget tågade franska trupper med general Gouraud i spetsen in och återtog staden.

Strasbourg och Alsace skulle komma att få byta medborgarskap ytterligare tre gånger – efter första världskriget 1918, under andra världskriget 1940 och vid freden 1945. Personer födda mellan 1870 och 1918 föddes som tyskar, fick tillbaka sin franska nationalitet 1918, blev återigen tyska medborgare 1940 innan de slutligen blev fransmän igen 1945. Det var byte av språk, lagar och myndigheter. Monumentet på place de la République står som symbol för stadens historia. Modern, Strasbourg, håller sina två döende barn i famnen, det ena tittar mot Tyskland, det andra mot Frankrike.

Så drogs Strasbourg med i revolutionens yra. Det var förresten här som den franske tonsättaren Rouget de Lisle en natt i april 1792 komponerade Krigssång för Rhenarmén, som senare blev Frankrikes nationalsång La Marseillaise. Egentligen skulle den väl ha fått namnet La Strasbourgeoise, men sången sjöngs i Marseille innan den kom till Paris och skyndsamt antogs det namnet.

Nästa sida